vill inte åka hem.
Nynäshamn har sin charm: på sommaren, när det är fint väder och fåglarna kvittrar. Annars är det för det mesta en liten ingrodd håla. En håla som dock inte vill erkänna att den är en håla, men det är den.
Om man ser på hur folk förändrats efter att ha flyttat till storstan är inte t ex Stockholm helt skuldfritt angående att indoktrinera folk att passa en mall heller. Det är ganska vanligt att man ser ned på sin hemstad så fort man kommer ut och ser något annat, det tycker jag är ett tecken på att ställen i allmänhet på något sätt får en att förkasta den man hittills varit och öppna sig för att passa in där man hamnat.
Likadant med nytt umgänge. En vänskapskrets påverkar personligheten på en nytillkommen vän. Kanske är det detta som får dig att tycka att alla är likadana. Paradoxen är ju att detta sker även i grupper med människor som anser sig själva vara speciella, som anser sig ha en kvalitet i sin personlighet som andra saknar. De kommer antagligen medvetet eller omedvetet att uppmuntra den nye medlemmen att själv bli speciell på just detta vis, på deras vis. Man hoppar in i deras utanför lådan-låda, och är egentligen inte utanför någon låda alls. I slutändan är ingen särskilt speciell, och det innebär att alla är lika inför rätten i dömandet om vem som saknar personlighet eller inte.
Det är tråkigt att du känner såhär. Ett hem finns i regel där ett hem öppensinnat söks, likaså en vän.
tack louisa
